Eva Biaudet

200 ar efter att slaveriet forbjods finns det fler manniskor som lever i slaveri-liknande forhallanden an nagonsin!

2007-03-20T14:16:00.000-07:00

Av nagon anledning har min blogg sida blivit tysksprakig, vilket ju foranleder lite extra huvudbry. Det ar for det mesta ganska latt att forsta, men plotsligt hamnar man anda alldeles fel och forstar ingenting. Osce spraket ar engelska sa tyska ovar jag for det mesta utanfor jobbet, i butiken och pa arenden.

Spannande att folja med riksdagsvalet utomlandsifran. Jag forstar faktiskt battre nu att valjarna har ratt svart att hanga med vad enskilda kandidater tycker och tanker. For mig, som enbart varit beroende av dagstidningar har budskapen varit ratt grumliga. Man har liksom inte riktigt fatt grepp om vad som diskuterats eller om nagot viktigt diskuterats overhuvudtaget. Na det har det naturligtvis sakert gjort, men medierna ar inte sarskilt tydliga med att beskriva den politiska debatten, for att inte tala om att intressera sig forvad kandidaterna arbetar for. Husis dueller har faktiskt varit kanske det mest givande pa det omrade - och de har naturligtvis inte presenterat sarskilt manga personer.

Manniskohandeln har inte varit en valfraga denna gang. Men slaveriet frodas, kanske starkare an nagonsin.

Slaveri-ordet vacker manga kanslor. For min del tycker jag det beskriver ratt val vad manniskohandeln egentligen ar. Kanda forskare bedomer att det aldrig funnits sa manga manniskor som levt i slaveriliknande forhallanden som idag. Och detta ar alltsa sant 2007, 200 ar sedan det Brittiska parlamentet forbjod slavhandeln.

Intressant ar att bakgrunden till denna lag var en folkrorelse, som leddes av parlamentariker. Man fordomde helt enkelt slaveriet pa moraliska grunder, det var omanskligt och oanstandigt att behandla nagon manniska pa det sattet. En manniska ar ingen handelsvara! Emot sig hade man bade kyrkans man som agde plantager med slavar i kolonierna och andra ekonomiskt maktiga personer. Men folkrorelsen lyckades. Kanske just darfor att man engagerade en stark folkrorelse for att valja det som uppfattades vara ratt. Slaveriet forbjods i det Brittiska imperiet den 25 mars 1807.

Idag handlar slaveriet om manniskor som kanske sokt en battre framtid, men som luras och "kapas" till en helt annan verklighet. Det kanske befinner sig i ett helt annat land, jobbar i omanskliga forhallanden, utan arbetstider, utan tillrackligt med mat, under hot eller bruk av vald och utan mojligheter att lamna denna situation pga att arbetsgivaren tagit hand om alla papper eller for att man ar radd att deporteras.

Det kan ocksa handla om flickor som blivit salda av sina familjer, eller som rekryterats for att jobba i annat land och som finner sig sjalva som sexslavar som flyttas fran bordell till bordell eller "cabaret" pa liten ort, med nagon veckas mellanrum. De utsatts for vald och de blir regelmassigt valdtagna av manniskohandlarna. Monstret for att bryta ner slavarnas psyke ar redan valkant bland forovarna. Dessa flickor vagar inte atervanda hem pga skammen och har ingen att vanda sig till t.o.m. om de lyckas fly, ifall inte de rakar pa ett skyddshus for offer for manniskohandel.

I slutandan handlar det om att det finns en efterfragan. Det finns en efterfragan pa att anvanda andra manniskor som foremal, eller mindre varda manniskor, bland den stora "helt vanliga" publiken. Dessa sk vanliga manniskor ser sig sallan som delar av en internationell organiserad brottslighet. Men faktum ar att utan efterfragan skulle denna omanskliga marknad for att utnyttja utsatta manniskor inte existera. Om alla de manniskor som har mojligheter att valja att bidra till exploateringen av utsatta manniskor skulle valja att avsta, och istallet skapa samhallen som klart ar slaverifientliga, skulle marknaden torka in och de utsatta skulle fa ett manniskovarde. Det ar sa dags - 200 ar efter att slaveriet forbjods i det Brittiska samvaldet.

Overraskande manga finlandare i arbetet mot manniskohandel

2007-02-26T13:41:00.000-08:00

Plotsligt har bloggen borjat ge anvisnngar pa tyska! Kanske den har reagerat pa Staffis artikel dar han papekade att min tyska annu lamnar en hel del att onska. Ratt har han, fast mina barn pastar att det ibland later helt bra. Kanske det ar alla apraken aom behover anvandas om vartannat som plotsligt far mig att kanna mig samre pa dem alla. Eller sa ar det allt det nya som maste inprantas i mitt huvud pa en gang.

I OSCE talar vi faktiskt engelska som arbetsprak. Men nar jag traffar svenskar eller nordbor overhuvudtaget ar det roligt att kunna anvanda sitt eget sprak. Och jag moter faktiskt en hel del nordbor i jobbet. Ja, det kanske inte later sa markligt, men faktum ar att det ocksa finns manga finlandare kring arbetet mot trafficking eller for bevakande av manskliga rattigheter. Nar vi besokte Europaradet och Kommissarien for manskliga rattigheter i Strasburg, fragade min ryska radgivare hur det kommer sig att finlandarna fatt alla jobben. Och faktiskt, bade Tomas Hammarberg (Commissioner on Human Rights) och vice-generalsekreteraren Boer de Buiqiccio (det fanns kanske ett q nanstans i namnet?) har finlandare som narmaste medarbetare. Dessutom trodde min kollega forstas att alla nordbor var finlandare, men det gor ju inget.

I mitt eget team har jag Robin Harms som ar finlandare, som alla som laser Hbl kanner, en amerikan, en fran Ryssland, en italienare, en brazilianare, en britt, en armenier, en osterrikare och en spanjor. Det ar ganska intressant att jobba tillsammans och ibland fa lyssna pa deras storyr.

Idag har jag fatt mina foraldrar hit. Det kanns skont att fa kanna att vi trots allt inte ar sa langt borta. Min pappa hade med sig en massa sikfiler som han stekte. Det smakade Finland. Fisken i Osterrike har jag inte vagat testa, trots att manga sager att Kroatierna hamtar god fisk fran Medelhavet. Fast da maste man kopa den fran Nachmarkt - den beromda marknaden, dar man far vilka etniska delikatesser som helst.

Detta blev en ratt pratig blogg. Skriver mer om jobbet efter att imorgon ha utmanat III kommitten (Human dimension) och kanske fatt gehor for vara malsattningar i kampen mot manniskohandeln.

Utkastad ur flyget och dumpad i Aten

2007-02-17T15:29:00.000-08:00

Aldrig har jag varit med om nagot liknande! Pa vagen fran Malta till Cypern fick planet ett tekniskt fel och vande litet tillbaka for att landa i Aten, eftersom Larnaca inte kunde erbjuda reparation. Passagerarna maste sitta kvar i planet eftersom detta sannolikt inte skulle racka mer an kanske en timme. Efter tre och en halv timme informerades att planet inte kunde aka langre till Larnaca, eftersom flygstationen skulle stangas fore vi skulle hinna fram. Planet skulle alltsa fortsatta direkt till Dubai och Cypern-passagerarna skulle ga av, dar nagon skulle ta hand om oss.

Det fanns inte sa mycket att gora, aven om det kandes ganska suspekt. Vi var illa radda for att vi helt enkelt dumpades av Emirates-planet i Aten, for att Emirates beslutat att aka vidare direkt till sin destination, Dubai.

Ingen var emot oss. Ingen visste nagonting pa flygfaltet. Efter en god stund fick vi veta att vi skulle vanta dar och att ett flyg snart skulle fixas. Vi bad att fa en sittplats i loungen och vatten och mat men tyvarr utan gehor. Loungen var readn stangd och vatten fanns inte. Efter fyra timmar astadkom en av personalen tre plastmuggar med kranvatten att delas ut bland de kanske tjugo till trettio passagerarna. Den aldsta och ett par av de minsta barnen fick dricka. Mer vatten fanns inte att fa!

Klockan tva pa natten fick vi sedan fortsatta resan, efter ca 9 timmars vantan allt som allt, mot Larnaca. Ingen bad oss om ursakt eller verkade sarskilt bry sig. Antagligen raknar de med att vi blev for trotta for att krava ersattningar eller stalla till med halla. Alla skyllde pa varandra. Biljetten var kopt av Air Malta, flyget var Emirates och flygplatsen Aten.

Manniskohandeln ar ingen liten fiende

2007-02-17T14:29:00.000-08:00

Antligen har vi fatt interneten installerad har hemma i Wien. Det har varit ganska intressant att se hur langsamt sadant sker som galler myndigheter och service har i Wien. vi har annu heller inte lyckats fa TV efter en och en halv manad. (Tyvarr har jag inga prickar pa min lap-top.)

Har just kommit hem fran Cypern dar jag talat pa Europaradets seminarium for att puffa pa ratificeringen av konventionen mot Trafficking eller manniskohandel. Det kravs tio ratificeringar for att traktaten skall trada ikraft. Europaradet ar viktig darfor att konventionen ar rattsligt bindande och forpliktar till att reformera lagstiftningen nationellt. Dessutom medfor den en efterlangtad uppfoljningsmekanism. I OSCE har vi politiska forpliktelser, som naturligtvis borde vara lika bindande, men som fungerar mer som malsattningar. Mitt jobb ar sedan att paminna OSCE-landerna om deras forpliktelser och stoda dem i tillampningen och folja med pa vilket satt denna politik satts i verklighet.

Manga lander, sasom Cypern, har skapat nationella atgardsprogram och lagstiftning mot manniskohandeln som i och for sig ar fina, men som trots allt inte annu har verkstallts tillrackligt konkret och malmedvetet for att stoppa manniskohandeln. Vi hoppas att de reformer som nu ar pa vag till parlamentet dar, leder till forbattringar och kanske allman diskussion om vart det cypriotiska samhallet ar pa vag. Jag traffade inrikesministern och representanter for de olika relevanta ministerierna och de visade, men nagra undantag, ett klart intresse av att soka losningar. Jag traffade en av de 8 kvinnliga parlamentarikerna som hungrade efter stod for jamstalldhetsagendan och for att lyfta upp andra fragor som kanns viktiga for vardagssakerheten an den over allt annat hangande Cypernfragan.

OSCE som jobbar med ett brett sakerhetsbegrepp, dvs vi havdar att man samtidigt maste losa de militart-politiska fragorna och arbeta med den manskliga sakerheten, forverkligandet av demokrati och manskliga rattigheter ar bra att hanvisa till da agendan blir alltfor ensidig.

Det finns stora ekonomiska intressen i att inte stoppa Traffickingen, och ofta ar denna internationella organiserade brottslighet kopplad med annan internationell ekonomisk brottslighet. Beslutsfattarna moter pa hart motstand bade bland dem som direkt skordar vinster av manniskohandeln, men ocksa bland dem som dessa brottslingar gor livet bekvamare for, vare sig det kan vara myndighet eller politiker. Ifall vi inte lyckas overtyga i var kamp kommer denna alvarliga brottslighet att fortsatta att vaxa och sprida sig. Det racker alltsa inte enbart med att hjalpa manniskohandelns offer. Man maste stoppa rekryteringen och gora livet surt for brottslingarna. Betydande satsningar behovs for att samla bevis och fora dem infor domstol. Ifall efterfragan inte minskar kan det vara svart att hitta utvagar. Det behovs nya ekonomiska incitament pa internationellt plan for att forbattra mojligheterna i de lander offren harstammar ifran och i mottagarlanderna maste exploateringen och brottsligheten tas i pa allra hogsta niva.

I Bryssel pa OSSE utrikesministermote

2006-12-04T05:21:00.000-08:00

Har sa smaningom borjat jobba med trafficking arenden. Ar nu i bryssel pa OSSE landernas utrikesministrars mote. Jag sitter i huvudbordet vid ordforandens sida. Nar jag kom var jag den andra kvinnan fran organisationen bredvid en massa man. Atminstone har jag forbattrat konsbalansen i OSSEs ledning.

Ett ministerbeslut om Trafficking forhandlas som bast. Den handlar i huvudsak om tvangsarbete eller slavarbete men paminner samtidigt om vara allmanna mal vad galler alla former av trafficking.

Det intressanta ar att da man talar om trafficking for tvangsarbete verkar det inte finnas nagra som helst problem att diskutera hur efterfragan pa billig arbetskraft - matar utnytajnde av arbetskraft pa andra satt. Man betalar inga loner, lockar manniskor att komma illegalt, behandlar dem omanskligt, utnyttjar dem sexuellt eller tom saljer dem vidare. Nar det galler trafficking for sexuell exploatering ar det en superkanslig fraga att tala om att kop av sex matar trafficking och att det alltid handlar om att utnyttja nagons utsatta situation. Gemensamt har dessa att offret oftast ar en utlanning, kvinna eller barn eller diskrimiinerad o utsatt pa nagot satt.

Enbligt forskaren Liz Kelly sager sexkoparna sjalva att man inte garna koper sex nara dar man bor o lever, att man hellre koper sex utomlands och dar det ar legalt. detta vittnar om att ocksa sexkoparen upplever det pa nat satt vara en negativ handling som man inte vill att de andra i ens vanliga liv skall veta om.

Det ar dags att inse att det har konsekvenser om man utnyttjar manniskor, behandlar dem inhumant som de vore saker. I slutandan slar det tillbaka pa den egna tillvaron, genom att samhallet blir hart mot alla som inte klarar sig eller inte har samma sociala skyddsnat. Typfallet pa den traffickerade lar vara femtonaringen som rekryteras for att salja glass pa sommaren i ett vastland och som frantas pass och pengar, valdtas och saljs om och om igen fran bordell till bordell och flyttas mellan kriminella natverk fran ort till ort. Kan nagon saga att flickans kunder inte bor bara ansvar for hennes behandling? Vi maste alla slass for att stoppa denna modeerna slaveri!

Mitt inlägg i debatten om invandring i riksdagen

2006-11-16T05:33:00.000-08:00

Ärade Talman!

Vår konkurrenskraft förutsätter invandring. På tio år borde vi dubblera den befolkning som har utländskt ursprung. Därför måste dialogen mellan kulturer börja här.

Vi finländare har under många år blivit vana att glänsa på toppen av internationella framgångsrankingslistor. Senast handlade det om att vara minst korrumperat land. Det är smickrande nog, men samtidigt farligt om vi tror att vi bekvämt kan luta oss tillbaka och invänta framgång. Deutsche Bank research har i en undersökning med 34 länder skissat upp tillväxtcentra i Europa och deras ekonomiska tillväxtutsikter år 2020. Lite chockerande hamnar Finland här långt ner på framgångslistan. Förbi oss åker förutom de asiatiska tillväxtekonomierna också EU-länder såsom Irland och Spanien. Som kriterier fungerade befolkningstillväxt, mängden investeringar, mänskligt kapital och öppenhet för handel. Länder som kan attrahera utländska investeringar och utländsk arbetskraft växer snabbare än andra enligt forskarna.

Vi behöver alltså invandrare för att vår ekonomi skall kunna vara dynamisk och växande. Men även kulturen behöver växelverkan för att frodas. Därför har vi alla orsaker att börja attrahera invandring.

Nobelprisvinnaren i ekonomi från 1998, Harvard professorn, Amartya Sen, kritiserar t.ex. den brittiska pluralistiska monokulturen och vill rädda det värdefulla i multikulturalismen. Han säger att människor alltid måste ses som mångdimensionella, komplexa individer som väljer sin identitet. Att grupper alla invandrare under religiösa identiteter ingriper i deras rätt att välja. Han kallar det för tyranni som ser ut som frihet och tolerans då människor blir tvingade in i en identitet som myndigheterna valt åt dem. Han hävdar att man alltid tillhör många olika grupper och att det måste vara ett personligt beslut till vilken man vill ge prioritet.

Han kritiserar också den konsultativa roll som de brittiska myndigheterna gett de religiösa samfunden för muslimer, sikher och hinduer och anser att det minskar den demokratiska debatten. Varje gång vi i integrationens namn kollektiviserar människor med andra religioner till att endast vara medlemmar av religiösa samfund där den religiösa ledaren kodifierar regler kollektivt, så tvingar vi in dessa européer i en tillhörighet som de själva i första hand inte skulle välja. Det kan hända att vi på detta sätt fundamentaliserar de nya medborgarna. Det blir kontraproduktivt för en stor del människor med invandrarbakgrund som upplever att de inte tillhör någon grupp alls ifall de inte fogar sig under t.ex. imamen eller andra religiösa ledare. Det är viktigt att inte skapa ett antingen eller klimat där mångfalden i en identitet förintas.

Yhteenkuuluvaisuutta tukee työllistyminen ja yhteisen kielen oppiminen. Mutta tämä ei riitä jos ei enemmistö samanaikaisesti näe uusia kansalaisiamme yksilöinä jotka edustavat vain itseään eikä kollektiivina. Yhteenkuuluvaisuus on valinta ja yhteenkuuluvaisuus uuden maansa kanssa voi juurtua vain jos kunnioitamme monimuotoisuutta myönteisenä asiana. Luottamus yhteiskuntaan ja lojaalisuus yhteiskuntaa kohtaan kulkevat käsi kädessä.
Kulttuurien välisen dialogin on alkava tästä. On kysymys kaikkien osapuolten oppimisprosessista. meidän olisi opittava useampia kieliä ja ymmärrettävä arvostaa uusien asukkaiden kieli- ja muita valmiuksia. Samalla eurooppalaiset arvomme kuten tasa-arvo, moni-kulttuurisuus ja ihmisoikeudet ovat arvoja jotka p idämme yleispätevinä, tulisi olla todellisuutta jokaisen arkipäivässä.

Hbl förstod helt tvärtom! Pappor är viktiga, sade jag.

2006-10-13T03:57:00.000-07:00

Husis rapporterar imorse att jag skulle ha sagt att det för barnen inte spelar så stor roll om de har en pappa. Ni kan förstå att jag blev förskräckt när jag läste tidningen till morgonkaffet. Jag som alltid och i varje sväng, även i debatten om fertilitetsvård igår i riksdagen, alltid poängterar hur viktiga papporna är för barnen.

Här kommer alltså det jag sagt som replik i debatten, ordagrannt med språkfel och allt, taget från protokollet på finska:

"Värderade Talman, arvoisa puhemies! Ed Räsänen sanoi täällä, että tieto isyydestä tai alkuperästä ei korvaa isyyttä. Ei se teekään sitä, mutta kysymys ei olekaan siitä. Ei ole haettu isyyttä, vaan on haettu, että lapsi voi tietää totuuden omasta alkuperästään, mikä on eri asia.

Riksdagsman Granvik också: Ei laki eikä juridiikka voi myöskään luoda isyyttä, ei milläin tavoin. Isyys ei ole juridiikkaa. Isyys on tunneside, vain halu ryhtyä isäksi ja toimia isänä voi perustaa lapselle sen isyyden, josta kaikki lapset voisivat nauttia. Tosiasia siitä, että kärsimme isättömyydestä, niin kuin täällä on todettu, liittyy nimenomaan hylättyihin lapsiin, isiin, joilla ei ole aikaa, jotka eivät halua tai kykene jostakin syystä.

Yhdyn niihin, jotka sanovat, että kuitenkin kaikkein tärkeintä on, että lapselle voidaan antaa rakkautta perheessä. Omakohtaisesti tiedän, että yksin elävä vanhempi on rankka asia. Varmasti on aina helpompaa olla vanhempana, jos on kaksi. Mutta lapsen näkökulmasta siinä ei välttämättä ole kovin suurta eroa, antavatko rakkautta erikseen vai yhdessä elävät vanhemmat. On ihan selvää, että parina on helpompi kuin yksin, mutta sukupuolella ei varmasti sinänsä ole lapsen kannalta niin suurta eroa."

Om man väljer mellan mamma, pappa eller kärlek till barnet, kommer kärleken på första plats om vi bryr oss om barnets lycka.

2006-10-12T03:23:00.000-07:00

I debatten kring konstgjord eller assisterad befruktning har pappornas roll för barnen blivit ett centralt tema. Och vem skulle inte hålla med. Alla barn borde ha rätt till en pappa. Alla barn borde ha rätt till en mamma. Och varje barn borde dessutom ha rätt till kärlek.

Verkligheten är dock inte så vacker. Helt oberoende konstgjord befruktning- alltså i helt "vanliga" familjer finns alltför många barn som inte får tillräckligt med kärlek och omsorg. Helt oberoende konstgjord befruktning finns alltför många barn där föräldrarna strider om vårdnaden eller annars bara så att barnens bästa de facto glöms bort och de används som vapen i denna själadödande strid. Alldeles för många barn träffar inte sin pappa för att pappan inte vill eller förmår eller har tid tillräckligt.

Ibland tom hindrar samhället papporna att få vara med sina nya babysar, trots att mödrarna skulle önska att papporna kunde använda en del av föräldraledigheten. Pappor som inte delar hem - eller säng- med mammorna har faktiskt ingen som helst rätt till pappaledighet eller förälderledighet!

På det viset känns det en aning konstlat att en del av riksdagen nu vill stoppa ensamma kvinnor eller kvinnopar eller ett kvinnopar och ett manspar att få barn genom konstgjord befruktning, under täckmanteln att barnen har rätt till en far i princip. Det är viktigt att erkänna att barnet har ett biologiskt ursprung i en biologisk mor och far och att ingen har rätt att frånta barnet denna verklighet. Dvs barnen skall alltid ha rätt att veta vem dess bio-pappa är. Det är dock inte samma sak som att denna bio-pappa skulle behöva vara barnets riktiga pappa. Samma regler gäller här som i adoption. Möjligen med den skillnaden att i konstgjord befruktning har aldrig barnet blivit "övergivet", vilket gör det mindre traumatiskt som bakgrund. En bio-pappa kan bli verklig pappa bara om han väljer att förverkliga denna roll i verkligheten och ges möjlighet till det. Redan nu är det väldigt många av kvinnoparen som valt en spermiedomator som gått med på att finnas till i någon särskild egenskap i det kommande barnets liv. Det är fint tycker jag.

Att med lagstiftning tvinga de kvinnor som vill ha barn till att åka utomlands, eller göra skenäktenskap eller vad som helst man nu kan hitta på leder endast till att verkligheten och lagstiftningen tar skilda vägar. Ingen har naturligtvis rätt att få barn. Men man skall inte underskatta det enorma behovet efter barn som många av oss känner. Det är den verkligheten vi i lagstiftningen måste skapa så goda ramar som möjligt för. Och om man måste väla mellan mamma, pappa eller kärlek så är nog ändå kärleken till banet det allra viktigaste med tanke på barnets möjligheter till att leva ett bra och lyckligt liv.

Medi-Heli och Marknadsdomstolen

2006-10-09T03:33:00.000-07:00

Medi-Heli har 6.10 fått utslag från Marknadsdomstolen.
Marknadsdomstolen tar ställning till två konkurrensutsättningar. För det första avslår domstolen Copterlines besvär för anbudstävlingen från 2004. Domstolen fastslår att Medi-Heli handlat lagenligt. För det andra avgör domstolen besvär från skärgårdshavets helikoptertjänst som gäller anbudstävlingen år 2006. Marknadsdomstolen fastslår att Medi-Heli måste gör en ny prövning av anbuden och då måste även anbudet från Skärgårdshavets helikoptertjänst finnas med i jämförelsen.

Vad bra att nu ha domstolsutslag på dessa besvärliga processer. Konkurrenslagstifningen har blivit så besvärlig att följa i praktiken att det behövs en mängd specialiserade jurister i varje sväng för att avgöra vad som är möjligt och vad som inte är möjligt.

Vi i Medi-Helis styrelse har noggrannt lyssnat till juristerna för att trygga att räddningsverksamheten kan fortsätta hela tiden utan avbrott. I den senaste konkurrenstävlingen ansåg de skickliga och kunniga juridiska rådgivarna att "skärgårdshavets" anbud måste förkastas pga formfel. Nu säger dock domstolen att de ändå måste beaktas. Lagstiftningen är så komplicerad att endast domstolen kunde avgöra detta fall. Bra så! Det är viktigt att det alltid finns flera konkurrenter i en anbudstävling för att konkurrensen skall vara verklig. Nu skall då styrelsen snabbt ompröva anbuden och avgöra med vem vi skall knyta avtal.

Bordet är nu sopat rent från gamla beslut och Medi-Helis styrelse skall hoppeligen få ro att utan dessa rättsliga processer få koncentrera sig på att vara förtroendemanna organ för en allmännyttig organisation.

Något måste nog göras åt lagstiftningen i fortsättningen för att vanliga föreningar och även små kommuner skall kunna konkurrensutsätta tjänster utan att anställa en enorm juristkår.

Ursinnig för mordet på Anna Politkovskaja

2006-10-09T03:31:00.000-07:00

Jag var en av de kanske tusen människor som igår med ljus i handen demonstrerade vårt ursinne och vår sorg över att Anna Politkovskaja blivit mördad i Moskva. Vi krävde att mordet utreds och att de skyldiga ställs inför rätta. Det var många som faktiskt hade träffat henne på en av de tillfällen hon besökt Finland. Och vi är många som läst hennes rapporter om bl.a. Tjetjenien. Det är kanske hennes väldiga mod som imponerar allra mest. Hon har visat att en journalist, en ensam kvinna, kan föra en kamp mot tyranni och våld för demokrati och mänskliga rättigheter.

Vi förväntar oss att Putin skall fördöma mordet och garantera att fallet utreds. Därutöver måste det ske en förbättring för journalisters möjligheter att tryggt kunna jobba i Ryssland. Ingen kamp mot korruption eller organiserad brottslighet kan lyckas ifall de som skriver om dem inte kan skyddas av samhället. För att Putins demokratisträvanden skall vara trovärdiga krävs nog betydligt större aktivitet för tryggandet av pressfriheten.

Mina budgetmotioner för statsbudgeten 2007

2006-09-22T03:12:00.000-07:00

Jag vill höja barnbidragets ensamförsörjartillägg med 15 euro, vilket skulle kosta 28 miljoner euro. Forskning visar att risken för utslagning är störst bland ensamförsörjarfamiljer. Jag vill också öka bidraget till sociala sektorns kompetenscenter med 1,5 miljoner euro. Jag äskar också om 0,4 miljoner euro för att rädda Institutet för Ryssland och Östeuropa samt att biståndsanslaget höjs med 30 miljoner euro. Vidare föreslår jag att hushållsavdraget utvidgas så att föräldrar kan köpa t.ex. barnvårdstjänster åt sina vuxna barn. Det utökade avdraget beräknas kosta 4 miljoner euro i minskade skatteintäkter. Idag kan endast barn köpa tjänster åt sina ålderstigna föräldrar.

utdrag ur mitt tal under seminariet "möten inom demensvården"

2006-09-20T06:10:00.000-07:00

"Vi bör absolut hitta nya former att förbättra kvaliteten i arbetslivet. Inom vårdsektorn kämpar personalen med en alltför stor arbetsbörda och det höga arbetstempot blir för många ett hinder för att hålla sig kvar i arbetslivet efter att man fyllt 55. Tiden för återhämtning blir helt enkelt för knapp. Samtidigt gör skiftesjobb, veckoslutsarbete och dejoureringar det svårt att få arbetsliv och familjeliv att gå ihop.

Ett alternativ kunde vara att frångå arbetsveckan på 5 arbetsdagar + 2 lediga dar (+ dejoureringar) till att arbeta 3 dagar och vara ledig 3 dagar. Med detta system skulle man få en mera kontinuerlig rytm i livet. I en familj där båda föräldrarna jobbar med detta system kunde en till exempel en förälder vara hemma med barnen varje dag. I Sverige har man redan i hälften av landets kommuner prövat på 3-3 systemet och erfarenheterna har varit mycket positiva. Bland annat har sjukfrånvaron minskat dramatiskt och behovet av tillfälliga vikarier har försvunnit. 3-dagarssystemet är ett rullande arbetsschema där man jobbar tre dagar och är ledig tre i stället för nuvarande arbetsvecka på 5-2. Arbetsdagarna är längre - 8,5 timmar - men färre. Man jobbar 180 dagar i året mot 225 årsdagar i 5-2-systemet. Årstimmarna minskar med 15 %, från 1 800 till 1 530. I systemet ingår 160 schemalagda arbetsdagar plus 20 extra dagar för utbildning och interna vikariat samt arbetstoppar. Alla veckodagar värderas lika men kvällar, nätter och helgdagar räknas som obekväm arbetstid. Det är mycket intressant att notera att arbetstagaren varken skulle vinna eller förlora ekonomiskt på modellen. Mer än 5 000 personer i Sverige, Danmark och Norge arbetar i 3-3-systemet, de flesta inom sjukvård och äldreomsorg. Där finansieras arbetstidsförkortningen av kraftigt minskad sjukfrånvaro och ökad produktivitet. Kanske detta skulle vara något även för oss i Finland?"

Kolumner i Finlands kommuntidning

2006-09-13T05:05:00.000-07:00

Det är inte bara politikerna som bör bekämpa rasismen! (7/2006)

Den finska folksjälen tycks enligt börsbolaget Raisio inte tåla att en mörkhyad ung kvinna klär sig i finsk folkdräkt. Hbl skriver i veckoslutsbilagan att den finska folkdräkten har sitt ursprung i Munsalas folkdräkt. Aha, där kom den andra beröringspunkten med mig, tänkte jag. Raisio-bolaget där jordbrukarna faktiskt använder den största ägarmakten, reagerade mot Hbl reklamen för tidningsbilagan Volt med en mörkhyad kvinna som poserar iklädd folkdräkt. Raisio anser att Voltreklamen liknar Elovena flickan som är bolagets brand. Vad som egentligen är felet får vi alltså inte veta. Normalt brukar brand vara skyddade så att man inte får använda liknande bildspråk som kunde förväxlas med det skyddade brandet.

Här fanns nog enligt min uppfattning ingen risk för förväxling. Sen kan man ju fråga sig om vilken bild som helst med kvinna, ung eller gammal, skrattande eller bestämd, mörk eller ljus iklädd folkdräkt anses komma för nära Raisios Elovena brand. Jag frågar i mitt elaka sinne ifall Raisio fått monopol med bilder av den finska folkdräkten. Knappast. Hbl citerar Raisios juridiska chef i Iltasanomat som säger " För oss spelar det ingen roll om kvinnan är svart, vit eller asiatisk. Men kunder hotade bojkotta våra produkter ifall reklamen inte dras bort."

När jag sedermera googlade Elovena för att följa upp artiklarna och diskussionen kring Volt reklamen, kom jag hastigt in på rasistiska nätsidor med rasistiska organisationer och chattar. Den senaste chatten gick ut på att debattörer från Sverige, Norge och Danmark och faktiskt även Finland uppmanade sina finska fränder att kontakta Raisio och förklara hur denna mörka flicka i finsk folkdräkt är anstötlig och att de nog aldrig mer kommer att köpa Raisios produkter. De chattar om hur man från Raisio svarat att ungefär att ni nog är den första som klagar, att det endast har varit ett litet antal personer som klagat osv. Man förstår att rasisterna från hela norden måste engageras kraftigare för att stoppa denna osunda användning och att den finska folkdräkten inte i något sammanhang enligt rasisterna kunde kopplas ihop med en person som inte är vithyad.

Jag är väl medveten om att internet rymmer väldiga mängder av rent rasistiskt material där det förekommer både ord och bilder som för oss allra flesta, ifall vi skulle se dem publicerade, nog rörde sig över gränsen av vad vi tycker att tryckfriheten tål. Det till och med skapas hemsidor i andras namn (undertecknad har råkat ut för det) där rasistiska påhopp, uppmaningar till aktion mot politiker eller andra som jobbar för tolerans och integration blandas med våldsamt bildmaterial. Men hittills är det väldigt få av dessa organisationer som lyckats påverka beslutsfattare i konkreta fall. De har däremot lyckats med att sprida rädsla för människor med annat ursprung, med att blåsa liv i fördomar och osanningar om invandrare osv.

För första gången går ett börsbolag nu ut och agerar uttryckligen på utspel av dylika direkt rasistiska aktörer. Det absurda är, tycker åtminstone jag att Raisio är ett börsbolag som kämpat hårt för att dess produkter skall komma in på den internationella marknaden. Jag skulle själv föreställa mig att en alltför ensidigt finskt brand kunde må bra av lite diversitet. Vad kunde vara mer positivt för det finländska än på ett tidsenligt sätt visa att den finska kulturen kan leva väl även i en tid av mångfald. Varför skulle inte hudfärg och folkdräkt med olika historiskt ursprung på ett positivt sätt kunde sammanföras för att visa en bild av Finland och Europa av idag?

För det är naturligtvis ingen påhittad verklighet, så där i princip, om man nu idag längre hittar unga människor som överhuvudtaget äger en folkdräkt eller har tillfällen att bära den. För mig kändes det inte alls komplicerat när min finländsk-norska väninnas dotter som är adopterad från Etiopien, redan som sju-åring firade 17 Mai viftande med den norska flaggan iklädd norsk fokdräkt. Vad kan vara anstötligt med det? Jag måste medge att det nog tar en tid för mig, med mina Munsala rötter och barn av olika hudfärg, förrän jag har lust att köpa Elovena havregrynsgröt.

Jag inbillar mig att de politiska beslutsfattarna både på kommunal nivå och på nationell nivå, trots allt, är mer förberedda än tydligen börsbolaget Raisio, på att skapa modeller för integration där även den andra generationens invandrare kan ges en chans att känna gemenskap med det samhälle de bor i. Vi vet att det sociala kapitalet byggs genom att vi kan känna förtroende för varandra och för våra institutioner. Förtroendet kan endast förtjänas genom goda erfarenheter – det kan inte köpas. Det är som ett brand för ett bolag. Det kan raseras för att bli verktyg för nationalistiska och rasistiska aktörer hur lätt som helst, ifall man inte sätter emot.

Sommarskratt behövs i vintervardag (6/2006)

Om somrarna samlas den stora familjen hos oss på landet, lite på italienskt vis. Kusinerna träffas igen efter att ha bott i andra delar av vårt land och i andra länder resten av året. Vid kvällste och vid morgonkaffe förundrar sig min yngsta son, som snart skall börja förskolan, över livets stora frågor tillsammans med morfar som vet nästan allting efter att ha blivit klokare i över åttio år. Mormor är barnens levande kokbok när det plötsligt bullas upp till kalas med vinbärstårta. Sådana generationsmöten är sällsynta i vardagen och inte hinner vi annars heller så mycket stanna upp för att verkligen ta reda på vad som gör en människa lycklig.

När jag tänker på varför jag känner mig så lycklig om somrarna så har det nog väldigt mycket att göra med denna känsla av samhörighet och vetskapen av att vara omgiven av människor som är så viktiga för mig och för vilka jag är viktig. Att vara omtyckt och uppskattad är säkert ett av våra viktigaste behov som människor. Och det behöver sannerligen inte betyda avsaknad av konflikt eller diskussion. Det handlar mer om inställningen, att man utgår ifrån att tänka positivt om varandra.

Jag förundrar mig över varför vi inte klarar av att skapa liknande samhörighet i de arbetsmiljöer vi jobbar och lever i resten av året. Tanken slår mig då min syster berättar om hur bra hon trivs på sitt jobb. Hon säger att hon aldrig skrattat så mycket som tillsammans med sina arbetskamrater. Det måste vara en oerhörd energikälla att få känna igen sig i varandra och dela på vardagsglädjen. Men egentligen har hon inte så mycket att vara lycklig för, så där utifrån sett, underbetald som hon är i sitt kommunala service yrke. Hon är småbarnsmamma och jobbar i skift. Arbetsbördan är garanterat stor och det jobbas med knappa personalresurser. Men hon vågar påstå att det är roligt att jobba!

I kommunförbundets styrelse grubblar vi en hel del över den kommunala ekonomin – vilket egentligen betyder att vi analyserar resursbehovet för de kommande årens behov av service och av personal. För att få det att gå ihop borde kostnadsökningen i genomsnitt vara klart mindre än de senaste årens dryga fem procent. Det är främst i samkommunerna som vi inte lyckats stävja ökningen av kostnaderna tillräckligt. Ifall det beror på ett verkligt ökat behov av hälsovård eller på att samkommunerna till sin natur är svårare att styra och att jobba i är en tvistefråga. Båda stämmer säkert. En bit av den kommunreform vi politiker försöker få till stånd är att minska på samkommuns-styrandet och få ansvar för finansieringen och servicen i samma händer med god demokratisk insyn. Därför tror jag att en kommunsammanslagning, trots allt, ofta kan ge bättre resultat i slutändan.

Men samarbetsförmågan måste i varje fall radikalt förbättras över alla gränser! För att samarbeta bra måste man våga lita på att andra sköter sin andel – efter att man planerat rutiner och gått igenom varje praktisk fnurra som någonsin kan uppstå. Det är faktiskt fortfarande vanligt att patienter tvingas till dubbla blodprov och röntgenbilder för att informationen inte rör sig eller för att man inte litar på prover tagna på hälsostationen. Det är verkligen ett bevis på arrogant inställning även till patienterna att besvära dem mångfaldigt. För att jobba effektivare tillsammans och trivas i samarbete krävs en atmosfär av tillit och förtroende. Ett gott ledarskap måste därför innebära att man systematiskt går igenom samarbetsmodellerna tillsammans med personalen och formar metoderna att passa det arbetsteam som jobbar tillsammans.

Vi i Sfp har föreslagit att man mer fördomsfritt även vågar pröva på nya arbetsmodeller. Vi har föreslagit att kommunerna i mindre institutioner prövar en 3 + 3 modell, där man jobbar tre dagar och har tre dagar ledigt. i Sverige och på Åland har det gett färre sjukfrånvarodagar och bättre arbetsatmosfär. Det handlar om att människor skall kunna trivas och vara lyckliga i sitt jobb men också att skapa arbetsplatser i social och hälsovården som kan kännas som attraktiva arbetsplatser. Även jobbet med åldringar på institutioner måste formas så att det kan kännas meningsfullt för unga människor att söka sig till detta yrke. Att jobba med gamla människor kan ju inte i sig vara mer skrämmande idag än det varit förut. Det måste vara arbetsplatserna som blivit mer skrämmande.

Mest handlar det dock om att jobba med samhörighetskänslan så att vi även på jobbet kan få känna oss uppskattade och betydelsefulla. Våra synpunkter skall ha betydelse i utformandet av arbetsmetoder och samarbetsrutinerna måste granskas även på allra högsta nivå. Informationen och dialogen bör vara öppen för alla och skrattet bli en del av vardagsgemenskapen. Det kan ge utslag både i mindre sjukfrånvaro, bättre serviceanda och effektivitet - kanske en källa till lycka under de långa vintrarna.

Eliminera politiska samvetsfrågor – fördjupa demokratin (5/2006)

Närdemokratin eller den kommunala demokratin är inte endast en byråkratisk idé.
Tanken bakom den kommunala demokratin är att det är bra att alla människor skall kunna delta i den beslutande process som aktivt formar det samhälle de lever i. De som behöver och använder servicen har kanske den bästa insikten om dess fördelar och dess brister och dessutom ett naturligt intresse för att kontinuerligt försöka utveckla servicen till det bättre. Det gemensamma beslutandet bidrar också till att den så värdefulla känslan av samhörighet och gemenskap växer. Omtanken om varandra och varandras behov blir hela tiden mer närvarande än en osund egoism.

På Sfp:s partidag blev det en animerad diskussion om vi särskilt skulle besluta att adoption inom familjen skulle vara en särskild samvetsfråga. På normalspråk betyder det att frågan skulle klassificeras till en sådan särskild fråga, där olika synsätt inte behöver försöka närma sig varandra eller argumentera eller diskutera logiken, moralen eller politiken bakom åsikten. Bakom s.k. samvetsfrågor är tänkesättet att det existerar frågor som inte är politiska utan någonting annat – kanske moraliska, kanske religiösa, kanske något annat. Detta tankesätt kritiserade jag skarpt.
Det finns nämligen just nu en stark trend att klassa alla lite svåra frågor till samvetsfrågor – sexköp, kvinnopräster, konstgjord befruktning, alkoholpolitik är alla aktuella frågor. Mot skyddet av "samvetsfråga" rår man inte med grundlag eller internationella människorättsregler. Mot samvetsfrågor rår man inte med att vädja till humana värderingar eller ens av medömkan för någons svåra livssituation. "Samvetsfrågor" är oantastliga tabun som aldrig öppnas för prövning. det är uppenbart att det är lättare att gömma sig bakom sitt "samvete" ju längre man befinner sig från dem det gäller. Medömkan eller empati med en annan människa inträffar nästan ohjälpligt då man mötts ansikte mot ansikte. Det är få människor som kan stå kalla vid en annans djupa sorg eller utsatta situation då man möts – en människa vill hjälpa en annan människa.

I det kommunala beslutsfattandet är och bör det finnas föräldrar och familjer som beslutar om skolan, presumtiva patienter och människor som jobbar i vården varje dag som formar vården, passagerarna som vet hur det känns att vänta på bussen som utvecklar trafiken, socialarbetaren som möter missbrukaren eller det utsatta barnet som skall höras då resurser allokeras. I en öppen dialog mellan dem som berörs nära beslutsfattarna blir det omöjligt att förneka vissa människors behov och gömma sig bakom klyshor som "samvetsfrågor". Det humana vinner över fördomar och okunskap när verkligheten är nära.

Men alltid kan man inte förvänta sig att beslutsfattarna känner dem besluten gäller. En öppen debatt och avskaffanden av tabun underlättar dock beslutsfattarnas möjligheter att känna till olika verkligheter. Att förstå är lättare om man får mer kunskap och insikt i hur andra lever och hur andra tänker. Dialog kan aldrig vara skadligt för beslutsprocessen. Inte heller kan jag förstå att mitt samvete skulle skadas av att lyssna på någons annans samvete – tvärtom. Min övertygelse måste väl kunna tåla kritisk granskning, motsatta argument och ett möte med andra värderingar.

I det liberala, glada Svensk-Finland gömmer sig många politiska värderingar bakom religionens tabun. Faktum är att vi oftare diskuterar islams olika former och deras betydelse för tex barns och kvinnors mänskliga rättigheter än vad vi diskuterar våra egna religiösa tendenser till fundamentalism. Det finns faktiskt en risk att då kvinnoprästmotståndarna möts med tystnad skapas en bild hos allmänheten att diskriminering av kvinnor kan accepteras . Men enligt min uppfattning vittnar detta inte om att alla håller med kvinnoprästmotståndarna utan om en total brist på diskussion om tabut av religiös övertygelse. Vi måste dock våga ta oss an dialogen också i svåra frågor. Politikerna lokalt och nationellt har ett alldeles särskilt ansvar för att öppna diskussionen. Annars finns det en risk att dylika extrema föreställningar sprider sig även till andra områden. Jag tycker mig faktiskt se en alldeles ny typ av kvinnoförakt tex i Riksdagen som tillåts florera och bemöts av tystnad. I den lokala politiken, i kommunerna, har jag inte ännu mött samma fenomen som tur.

Hbl-kolumner

2006-09-13T01:25:00.000-07:00

Dödsstraffet (Hbl 12.9.06)

Kinas statsminister Wen Jiabao verkade åtminstone själv tycka att han var trovärdig då han i TV nyheterna försvarade sig mot anklagelser om otillräckliga framsteg för mänskliga rättigheter. Han sade att Kina är ett väldigt land, vi kan inte nu avskaffa dödsstraffet.

När man läser Amnestys rapporter är bilden dyster. Grova brott mot mänskliga rättigheter hör till vardagen. Polisen kan utan åtal eller rättegång ta människor i förvar, hundratusentals personer skickas för ett till tre år på arbetsläger för omskolning. Amnesty har för år 2005 dokumenterat 1770 avrättningar och 3990 dödsdomar, men man uppskattar att verkställda dödsdomar är kring 10 000 i året. Ingen dödsdömd har fått en rättvis rättegång i enlighet med internationella människorättsstandarder. Det här betyder till exempel brister i tillgång till rättsbiträde, att bevis som erhållits genom tortyr används och att man måste bevisa att man är oskyldig. Dödsdomen verkställs genom att skjuta den dömde i huvudet eller, allt oftare, med dödlig injektion, varvid de mobila avrättningsbilarna kan användas. Majoriteten av organen som används för transplantationer härstammar från avrättade personer, enligt uppgift från den kinesiska vicehälsoministern på en internationell levertransplantations konferens år 2005. Amnesty är alvarligt oroad för att de stora vinsterna i organhandeln tillsammans med den utbredda korruptionen bland polis, domstolar och sjukhus kan leda till missbruk och är ekonomiska incitament för att hålla kvar dödsstraffet.

Men dödsstraffet är även ett inhumant och ociviliserat straff i sig.
Vi vet från forskning kring dödsstraffet i USA att svarthyade män oftare döms till döden än vithyade män. Störst är risken för dödstraff om en svarthyad dödat en vithyad och minst är risken då en vithyad dödat en svarthyad. Det ingår alltså här ett diskriminerande element vars konsekvenser är oacceptabla. Vi vet också att oskyldiga personer avrättats, trots rättsliga processer som fyller måttet. Dödstraffet som sådant är ett inhumant straff eftersom det bryter mot det som lagen och samhället är utsatt att skydda – livet. Dödsstraffet har inget rättskydd, det kan inte återkallas ifall det kommer fram nya bevis. Dessutom är det ett straff som är lätt att missbruka av totalitära och korrumperade regimer.

EU:s möte med Kina och ASEM ger möjligheter att främja mänskliga rättigheter, även om de konkreta resultaten till synes uteblir. Dialogen banar vägen för en process, även om den kan kännas olidligt långsam. Pressbevakningen av dialogen och av den faktiska utvecklingen i Kina, Burma eller Filippinerna och till och med demonstrationerna, är också viktiga signaler till dessa asiatiska herrar. Demokrati och mänskliga rättigheter har inte med landets storlek att göra. Om ni tillåter herr Wen, är faktiskt vi finländare goda exempel på att även ett litet land, långt upp i norr, har haft råd och bevisligen vunnit på att utveckla dessa grundläggande rättigheter jämsides med ekonomin.

Kampen mot terrorismen (Hbl 1.8.2006)

I kampen mot terrorismen i världen delar vi alla på ansvaret för förebyggandet, avskaffandet av social orättvisa och exklusion som är god grogrund för terrorism. Du kanske frågar dig vad i all världen detta nu kan ha att göra med någonting här hemma hos oss. Då jag de senaste dagarna hört på nyheterna från Libanon, frågar jag mig om någon i världen kan tro på att terrorismen kan stoppas genom dylikt våld eller att det kunde leda till en varaktig fredslösning. Jag kan åter en gång inte låta bli att känna mig otroligt lyckligt lottad som får ha mitt hem i ett tryggt land och fostra mina barn att tro på sin framtid med alla möjligheter till bra liv. Hos oss kan terrorism knappast hitta lämpliga operatörer, tänker jag också.

Men kanske vi just därför, för att vi har det så bra, borde vara särskilt vaksamma att inte våra handlingar kan driva människor till desperat våld, oberoende om det sker här eller långt härifrån. Kanske vi just därför bär ett något större ansvar än annars, för att ta hand om dem som hos oss riskerar exkluderas och hamna på dåliga vägar. Även om varje vuxen person alltid måste bära ansvar för sina handlingar, frågar jag mig om det ändå inte också finns ett ansvar hos människorna omkring och i det omgivande samhället, som misslyckats att skydda en växande ung person genom att inte ingripa och hjälpa i tid. Har vi moraliskt rätt att förskjuta en sådan människa och kanske skicka den till andra sidan av jordklotet, till last eller till förtappelse?

Regeringen överväger att utvisa en grupp unga människor, som gjort sig skyldiga till våldsbrott av olika slag, till Somalien. Jag vet inte om jag skall kalla dessa unga män somalier eller finländare. De ser helt säkert ut som afrikaner, men har knappast väldigt starka band, kulturellt eller socialt, till Somalien. De har varit unga tonåringar som flytt krig för att få internationellt skydd hos oss. De har haft svårt att klara sig i skolan och de har haft tonårsproblem och kulturkollisioner med sina föräldrar. De har bemötts fientligt på grund av sin hudfärg av omgivningen och de har haft svårt att känna att de hör till någonstans. De har sannerligen känt sig övergivna av världen många gånger. Nu utvisas de till en främmande värld utan egentliga förutsättningar att klara sig på laglig väg.

Att terrorismen har grogrund i fattiga länder med svåra förhållanden, diskriminering av folkgrupper och stora sociala orättvisor är kanske inte så svårt att begripa. Men det har visat sig att den kan gro även i våra trygga västliga demokratier i Europa. Invandring är ingen källa för terrorism eller brottslighet. Men att bryta upp från sitt hemland och göra sig hemma i ett nytt land kan aldrig vara lätt. För unga människor som lever i de turbulenta tonåren krävs då särskilt stöd för att klara sig i skolan men också hemma. Lyckad integration är dock endast delvis en materiell fråga. Den sociala tillhörigheten, förtroendet för samhället och lojaliteten med det, växer fram småningom från erfarenheten att man är lika värd som andra. Man måste våga tro att man är lika värd i alla situationer. Också då livet gått helt fel måste man få sona sina brott som andra finländare.

Det blir nödvändigt att förhandla även med Hamas

2006-09-07T00:57:00.000-07:00

Carl Bildt skriver i sin blog att han hoppas att EU-utrikesministrarna hann bada bastu under sitt möte i Villmanstrand. Intressant är hur viktigt det är att mötesarrangemangen är goda och att omgivning är angenäm när det är viktigt att få till stånd resultat. Även Tuomioja uttryckte för utrikesutskottet att mötet förlöpte bra, - kunde annat vara möjligt när vädret är skönt och omgivningen fin. Det här är en inte alldeles oviktig aspekt av Finlands ordförandeskap. Det krävs mycket arbete med substansen men även med de praktiska mötesförberedelserna för att få bra resultat. Kanske är det alldeles särskilt viktigt, då agendan präglas av så alvarliga frågor som Mellanöstern problematik och kriget i Libanon.

Jag skrev tidigare att FN-operationen, som ju faktiskt leds av EU-länderna, är en traditionell sådanhttp://www.svenskariksdagsgruppen.fi/extra/square/?id=1670&language=2&instance=4. Nu är det dock klart att den frånvarande hänvisningen till kapitel VII i grundstadgan inte betyder att FN-trupperna opererar med ett svagt mandat, utan att alla maktmedel är möjliga att utnyttjas ifall det blir nödvändigt för självförsvar eller för att trygga själva operationens mål. I och med att FN-resolutionen fastställer att situationen i Libanon utgör ett hot mot den internationella freden och säkerheten kann mandatet alltså anses grundas på kapitel VII ändå.

Det att alla parter samtycker till operationen ger den goda möjligheter att lyckas. Den kommande kommendören för de finska pionjärerna sade, att det mycket bra kan sägas att trafiken är den största riskfaktorn ifall inget överraskande sker. Men det är naturligtvis i det oförutsedda riskerna ligger. Dels kan alltid enstaka personer eller grupper bryta mot vapenstilleståndet, men allra mest oroar sig forskarna för att hela områdets säkerhetspolitiska situation plötsligt förändras. Och allra mest oroar sig forskarna över läget i Iran.

Man kan naturligtvis ha väldigt många skräckscenarier framför sig. Men var och en begriper att ifall Iran fortsätter med sin urananrikning utgör detta ett kanske oacceptabelt hot. Vad gör USA och Israel då? Vad händer om något terrordåd sker i väst?

Därutöver behöver fredsprocessen i Mellanöstern komma igång och EU måste satsa en hel del på att driva det. Bildt stöder Tuomioja som säger att det kommer att innebära att EU måste förhandla även med Hamas. De har säkert båda rätt. Klart att vi inte kan förbigå de rörelser som har ett stort stöd bland sina folk, ifall vi försöker binda upp dem i en vägkarta mot freden. Det var någon som skrev och kritiserade mig för att jag påstått att befolkningen inte tycks prioritera freden tillräckligt högt ännu. Jag vidhåller vad jag sagt. Det räcker inte att man prioriterar sin egen rätt att leva i fred man måste även prioritera grannens rätt att leva i fred. Det innebär kompromisser. Så länge som ledarna i Israel inte vågar ta dem för att de är rädda att förlora sin position, kan man kanske inte säga att freden prioriteras tillräckligt. Så länge man i Libanon stöder en rörelse som på måfå bombar människor i grannlandet kan man kanske inte heller säga att freden prioriteras.

Det finns nog även en risk för att radikaliseringen av Iran främjas av bristen på dialog. Ahmadinejad säger nu tex i en regional TV-intervju att den moraliska korruptionen är farligare än den ekonomiska. Sedan avsätter och fängslar han liberala professorer från universiteten. De moderata Iranierna borde inte lämnas utan chanser att påverka sitt samhälle och de behöver dialogen med omvärlden.

Barnbidraget måste höjas för ensamföräldrarna !

2006-08-24T03:35:00.000-07:00

Det upprör mig att regeringen inte tar ensamförsörjarnas situation på alvar!

Budgetförslaget lovat höja på minimiunderhållet, dvs det stöd som papporna måste betala för att delta i sina egna barns underhåll. Summan blir nu dryga 4 euro per dag. Okej, det är en några cents förbättring och man kan ju tänka så som en erfaren politruck upplyste mig, att dylika problem inte kan korrigeras med en smäll, då har man ju inget kvar att ge i följande budget. Så här kan man alltså få tack varje år. Men detta är ingen lyx fråga. Dels är det fråga om att barn som bor med en förälder (läs mamma) är överrepresenterade i den fattigaste femtedelen av befolkningen. Dels är det en rättvisefråga. I alla inkomstgrupper är ensamförsörjarnas ekonomi betydligt mer trängd än i familjer med två inkomster.

Vårt Sfp-förslag i regeringen var att höja barnbidragets ensamförsörjardel för att minska orättvisan och att avskaffa kopplingen till utkomststödet, för att även hjälpa dem som är är allra fattigast, dvs de som är beroende av utkomststöd. Vi talade kanske om 10-20 euros ökningar per barn och nu "ger" regeringen inget utan stipulerar endast att pappornas minimiunderhåll skall vara 6 euro högre än förut, dvs 124 euro i månaden eller lite över 4 euro per dag. Vem som helst fattar att huvudansvaret för barnets försörjning måste komma från mamman - allltså borde regeringen ha hjälpt hennes situation. Ett högre barnbidrag skulle stöda hennes möjligheter att få och ta jobb eftersom barnbidraget följer med. Och då ensamförsörjaren inte jobbar är hon allra fattigast. Ofta kan hon av ekonomiska skäl inte ens börja jobba, eftersom hemvårdsstödet faller bort och dagisavgiften, bussresor till jobbert osv kommer till då hon får en aning högre inkomster.

Det tycks fortfarande vara lättare att i ett svep besluta om stora pengar än att korrigera stora brister för små pengar!

Finland deltar i FN operationen i Libanon

2006-08-22T12:42:00.000-07:00

Riksdagen är egentligen ännu på sommarpaus men dagarna tycks nu ändå fyllas av jobb. Riksdagens utrikesutskott sammanträdde för att höras och höra utrikesminister Tuomiojas rapport om regeringens beslut om att förbereda ett deltagande i FN operationen i Libanon.

Finland kommer inte att hinna med i den första (före september) eller den andra vågen (slutet av september) men kommer sannolikt att delta med 200 till 250 pionjärer som är på plats före början av november. Finland hoppas fortfarande på att vår insats skall vara del av en nordisk bataljon, men det verkar inte just nu som om Sverige eller Norge har sådan kapacitet att ge, pga att de förbereder en starkare närvaro i Darfur, i Afrika nästa år. Därför skall kanske de övriga ländernas deltagande ske på en mindre aktiv nivå - om man nu kan säga så. Finlands soldater kommer tex att bygga vägar och hus som militärerna behöver för att verka där samt att röja minor och oskadliggöra ammunition. Man kan kanske säga att det är en sk traditionell fredsbevarande operation. FN resolutionen hänvisar inte till ex till grundstadgans VII kapitel.

Men det betyder inte att den är mindre riskabel. Den bygger dock på att stöda den Libanesiska regeringen på att återrätta sin makt i hela landet. Dvs Hizbollah skall avväpnas och främmande makter dra sig bort. Att avväpna Hizbollah är kanske inte en helt lätt uppgift heller, trots att de skall medverka. Det finns säkert otaliga vapen även i vanliga familjer efter alla år av inbördeskrig i Libanon. Att få Hizbollah att avstå från våld och på något sätt ansluta sig till den libanesiksa armen och därmed underkasta sig demokratiska beslut är det vi måste hoppas på att sker. Hizbollah är politiskt en inte alldeles oäven makt, som har 40 procent av befolkningens stöd.

Det kommer säkert inte att vara en lätt match att samla de 15000 man operationen kräver. Men att europas och EU:s roll i denna FN-operation skall vara betydande, rentav ledande, verkar alla anse viktigt för att lyckas. Det är klart att Finland inte kan dra sig undan sitt internationella ansvar i en sådan situation, vare sig vi är eu-ordförande eller ej. Mellanöstern kommer att behöva även europa i många år framöver. Såsom det även konstaterades i utskottet idag, är Libanon operationen i ett kritiskt skede men har förutsättningar att lyckas - men varaktig fred kräver att fredsprocessen mellan Israel och Palestina kan fortsätta.

I vårt eget land har sossarna det inte lätt när de oroar sig för att sfp:arna ordnar för mycket möten. De svenska sossar martyrskådespel fortsätter när de anklagar sfp-aktivister för att sitta sinsemellan och fundera på Finlands framtid i smyg och i hemlighet. - Get a life! Get a political life - thinking is free!

Läs Jörns nyaste bok en sensommarnatt du inte kan sova

2006-08-12T22:37:00.000-07:00

Vaknade tidigt i morse för att läsa slut Donners nya bok, dödsbilder. Kände mig lite konstig som intresserade mig för bokens tema, men försvarade mig då jag köpte den dyra (såsom alla finslandssvenska böcker tyvärr är) boken med att jag ju behöver läsa min gamla arbetskamrats nyaste tankar. Jag har för övrigt alltid gillat Jörn och uppskattade också honom mycket som arbetskamrat. Han var faktiskt lätt att jobba tillsammans med även om han då och då ville visa hur han ogillade att buntas ihop med oss vanliga dödliga.

Jag rekommenderar varmt hans bok. Det är svårt att säga vad som exakt gör att jag tycker om boken. Den är lätt att läsa, såsom allt han skriver, men den är också mycket mänsklig, på ett sätt som man kan identifiera sig med. Samtidigt som han vågar (vet inte alls om han upplever det så) säga ut sina tankar om det mesta, som man själv inte känner att man gör. Det är befriande att uppleva människor som är sådana som dom är. På gott och ont. Boken känns dock inte alls som någon förberedelse inför döden eller ett avsked. Nej, Jörn känns i högsta grad levande både fysiskt och mentalt. Kiva! Tack för boken, Jörn.

Biståndet måste lösgöras från rambudgeten

2006-08-09T14:12:00.000-07:00

Det känns vemodigt att lämna sommarlivet bakom sig. Det är inte ofta jag har så många av mina familjemedlemmar samlade på samma ställe dagarna långa. Dessutom lärde sig min yngsta son simma alldeles de sista dagarna på landet. Det är inte mycket som överträffar det.
Det är lätt att endast bläddra snabbt genom tidningarna som obarmhärtigt rycker mig tillbaka till den grymma verkligheten, med krig som inte verkar ha någon lösning. Berättelserna om hur barnen från alldeles små fostras att hata varandra beskriver hur djupt rotat våldet i Mellanöstern är.

Finlands EU-ordförandeskap har fått en ovälkommen dramatik med kriget i Libanon och vår utrikesminister får lägga sitt allt i blöt. Det gör han för övrigt väldigt skickligt. Det kommer säkert väldigt många att ge honom erkännande för när vårt pass är förbi. Intressant blir ifall hans partipolitiska position växer även utöver de utrikespolitiska frågorna genom denna statsmanna-aktiga hållning han tagit. Vi kan dock alla vara tillfreds över att EU:s utrikespolitik lotsas fram så bra det bara är möjligt tack vare ett fungerande ledarskap. Men vi kan bara hoppas på att det även ger resultat.

Budgetmanglingen och riksdagsgruppernas sommarmöten närmar sig. Än en gång kan jag inte låta bli att förundra mig över den lätthet de andra partierna behandlar biståndsbudgeten med. Sfp kräver att det är dags att lösgöra biståndsmedlen från rambudgeteringen. Det finns helt enkelt ingen logik i att knyta biståndet som skall utvecklas i relation till BNP till en absolut budgetsiffra. Rambudgeteringen är skapad för att dämpa kortsiktiga kostnadsökningar och planera ekonomin långsiktigare än ett år i taget. Biståndsmedlen borde också planeras långsiktigt. Alla anser i princip att vår rättmätiga andel av finansieringen är minst 0,7 % av BNP. För att uppnå detta krävs en tillväxtplan som måste följas. Den måste vara oberoende den övriga budgetens inre fördelning. Som det är nu används de kraftigt ökade skatteinkomsterna till att avbetala vår statskuld. Vad är våra oinfriade löften till världens fattigaste människor annat än en statsskuld. Att inte angripa fattigdomsproblematiken, den sociala orättvisan, bristen på utbildning, på hälsovård är som att så frön av våld och av konflikter omkring oss. Vad kan ett barn som inte har något hopp av drägligare liv känna för världen, annat än bitterhet och hat?

2006-06-15T00:20:00.000-07:00

Så har vi då beslutat att inte välja nya ministrar. Märkligt nog var det ganska få som tyckte att det var klokt. Men jag hoppas vi har fel. Steffi W behöver naturligtvis allt stöd han kan få för att lyfta fram partiets profil till följande riksdagsval.

Det är annars också en jobbig dag. Vi har ikväll debatten om sexköp. Det har plötsligt blivit helt ok att skrävla med sina erfarenheter med prostituerade. Häromdagen stod två runda (inte särskilt charmiga) herrar utanför lagutskottets rum och skrattade djupt från magen när de jämförde hur stora experter de var på området. Det känns fruktansvärt kränkande som kvinna. Det är som om de erövrat en bit av min frihet och mitt livsutrymme med sitt uppenbara förakt mot kvinnor.

Jag försöker tänka att dessa män representerar ett marginellt bottenskikt av riksdagsledamöter och att de inte representerar män generellt. Men det är jobbigt. Särskilt när majoriteten av de manliga kollegerna valt att ligga lågt och inte säga någonting alls i debatten. Kvinnorna har lämnats totalt ensamma med att försvara sitt lika värde. Jag känner mig diskriminerad och det känns som ett stort svek att inte männen vill reagera mot detta. Ibland krävs det att man säger ifrån för att inte samtycka.

Sfp:s ordförande borde ta över ministerposten genast

2006-06-14T11:04:00.000-07:00

Imorgon väljer vi ministrar. Eller vi väljer sannolikt inte alls, eftersom den nya partiordföranden Steffi och den gamla ordföranden Cecco beslutat att de vill fortsätta som förut. Jag har förgäves argumenterat för att vårt lilla partis ordförande bör sitta med i regeringen, sitta med där besluten sker, för att få medial uppmärksamhet. Steffi vill satsa på att röra sig ute i regionerna istället.

Mitt problem med detta beror mest på vår skeva partistruktur. Partiets väljarunderlag motsvarar endast delvis dess medlemmar. Här i huvudstaden motsvarar det knappast alls. Därför måste partiet synas i nationella media för att hålla väljarna här och för att kunna övertyga nya väljare. Sfp:s ledare skall finnas där de viktiga besluten fattas. Därför kan partiordföranden inte endast röra sig ute i regionerna.

Det finns risk för, att vi som kritiserat presidentens deltagande i EU-toppmöten för att det förorsakat otydlighet kring vem de andra ledarna skall prata med om de viktiga besluten, håller på att trassla in oss själva i liknande arrangemang. Om den gamla partiordföranden representerar oss när regeringen gör beslut är det naturligtvis inget problem för riksdagsledamöterna vars förtroende han alltid måste ha. Men vilken roll har den nyvalda ordföranden då? Om Steffi inofficiellt förhandlar med de övriga partiordförandena i regeringen, hur skall då vårt regeringsarbete parlamentariskt kontrolleras? Det kan verka som ett lite teoretiskt resonemang nu, men i praktiken uppstår det situationer där vi kan ha lite olika prioriteringar, sannolikt i nästa budgetmangling på hösten - och då borde vi åtminstone veta hur beslutsordningen går.

Tyvärr kan det vara svårt att komma över den språkliga mediatröskeln utan ministerpost. Jag hoppas att det visar sig att jag har fel. Till en början kommer det säkert att funka bra- som ny är man naturligtvis mer intressant.

Hautalas tal - helt normalt för demokratin

2006-06-04T14:52:00.000-07:00

Jag var inte alls upprörd över Hautalas tal på riksdagens 100 års jubileum. Riksdagen firar ju samtidigt demokratin och det fria ordet. Det måste vara möjligt för enskilda politiker eller grupper att uttala även skarp kritik mot vem som helst utan att Finlands officiella relationer skulle lida av det. Det är ju det som är idén. Jag minns så bra hur jag på en officiell lunch i presidentens slott, på Ahtisaaris tid, blev nerskälld av Alpo Rusi som arbetade i presidentens kansli. På grund av hans position uppfattade jag att Rusi talade på mandat av Ahtisaari. Åtminstone ville han ge den uppfattningen. Jag igen, var bjuden på kalaset i egenskap av Svenska Riksdagsgruppens ordförande. Rusi krävde alltså att jag skulle tysta ner dåvarande medlemmen av europa parlamentet, Elisabeth Rehn. Lillan hade kritiserat Ahtisaari för att han på officiellt besök i Kina inte tillräckligt tagit upp de människorättskränkningar som där skedde. Till saken hörde att presidenten ledde en väldig handelsdelegation och människorättsdialogen kunde kanske ha irriterat värdarna. Jag blev naturligtvis ganska förbannad och upplyste Rusi om att jag varken vill eller ens kan tysta ner europaparlamentariker eller riksdagsledamöter. Jag tyckte att han betedde sig skandalöst odemokratiskt och respektlöst.

Man måste minnas att värna om det fria ordet. Ordet skall naturligtvis också användas med urskiljning. Men ansvaret ligger på talaren som även skall vara beredd att kritiseras för sina ord. Det är en helt normal del av demokratin. Riksdagens festplenum var i princip till formen ett vanligt plenum. Det fanns inbjudna gäster på läktaren men vi firade Finland och vår demokrati.

Sossarna har övergivit vår nordiska etik

2006-05-30T11:19:00.000-07:00

Ibland önskar jag att jag kunde vara mer av ett stenansikte. Som idag då Svenska riksdagsgruppen träffade minister Luhtanen för att diskutera lagutskottets "kompromiss" beträffande regeringens enhälliga proposition om att kriminalisera köp av sex. Fortfarande, efter snart 16 år i riksdagen blir jag upprörd, kränkt och ledsen. Mest blir jag kanske upprörd över att det som för mig känns som en oskiljbar del av den nordiska etiken, det att alla människor är värdefulla, plötsligt inte är viktig för mina kolleger i socialdemokraterna och centern. Åtminstone är det inte en tillräckligt viktig fråga för gruppordförandena Kalli och Backman, för att de som i en mängd andra frågor benhårt skulle ha försvarat regeringens enhälliga regeringspropp. Det har kallats för regeringspartiernas spelregler.

Lagutskottets märkliga kompromiss går ut på att köp av människor skall anses vara lagligt (dvs uttryckligen inte nu kriminaliseras) ifall den som köps inte är offer för en internationell kriminell människohandel. Lagutskottet vill alltså säga att köpa en 18 årig knarkare är helt ok. Man avstår nu uttryckligen från att kriminalisera en dylik handel av en människa. Det är inte heller ovidkommande att tänka på att den människa som köps oftast är kvinna och ofta utländska .

Lagutskottets ordförande anförde att en allmän kriminalisering skulle kriminalisera diverse handlingar i äktenskapet - eller i förhållanden. Det framförs också att vi går in på det intima privatlivets område. Hej hallå ! - Prostitutionen är en lukrativ hänsyslös busines, där utsatta människor utnyttjas och där kunderna som skapr efterfrågan nu får lämnas ifred
och gömma sig bakom att den prostituerade nog väljer själv att sälja sig. Det är naturligtvis bekvämt att inbilla sig det. För ingen godkänner ju människohandeln - det är bara det att just denna prostituerade är en högt uppskattad medlem av samhället som gjort ett klokt och medvetet val... Sorry, har svårt för att inte vara sarkastisk.

Jag har svårt att förlåta de manliga politiker som i denna fråga väljer att bekvämt ligga lågt. De säger sig vara för regeringens förslag men eftersom alla andra är emot de kan det inte hjälpas. Jag har varit stolt över att Sfp är det enda parti som redan 2000 på partidagen tog ställning mot sexköp och jag är stolt över att tillhöra en riksdagsgrupp som vågar ställa upp till försvar för människovärdet, trots att de större regeringspartiernas majoritet lämnat oss ensamma. För mig berättar tex sossarnas gruppbeslut om att vänstern glömt sina ideal och att de inte upplever det vara så viktigt att försvara kvinnors människovärde.

Behövs Sfp 100 år framåt?

2006-05-21T12:02:00.000-07:00

Sfp fyllde 100 år. Vad skall de kommande 100 åren medföra för våra politiska målsättningar och för vår politiska verksamhet. Skall Sfp överleva följande 100 år? Om man ser bakåt är det säkert inte så många som trodde att partiet skulle vara en livskraftig organisation och en seriös politisk aktör år 2006. De flesta av de ursprungliga målsättningarna har säkert infriats för länge sedan men det politiska arbetet tar ändå aldrig slut. Trots att varje partis slutgiltiga målsättning ju borde vara att göra sig själv onödigt, växer nya utmaningar fram hela tiden genom att världen omkring oss förändras. Utmaningarna är stora. Uppnådda framgångar eller framsteg beträffande tvåspråkigheten i samhället är inte självklara. Väldiga globala hot som klimatförändringen, global ojämlikhet som föder människohandel, HIV som förintar generationer i Afrikanska länder, konflikter och förtryck mot människor som skapar otrygghet är extremt stora frågor som berör oss envar och som vi måste angripa.

Även om det är ett mått av bildning att respektera sin historia och värdesätta det samhällsbygge som de politiska föregångarna kämpat för och åstadkommit, egentligen oberoende politisk hemvist, så kan vi inte lita på att vi lyckas bevara Sfp:s samhällsduglighet idag genom vårt tidigare arbete. Vårt mervärde i den nationella politiken förutsätter att vi bjuder på ett bredare och mer internationellt perspektiv. Att det är vi som driver utvecklingen framåt och vågar tycka annorlunda. Lika viktigt är att vi vågar stå upp för mänsklighet och solidaritet för andra människor både nära och fjärran. Att rättvisan i Sfp inte definieras av hur många vi försvarar eller hur många vi är som försvarar. Det kräver mod ganska ofta. Och det förutsätter att vi lyssnar till våra samveten mer än vi läser insändarspalter. Det förutsätter att vi tror på vår sak.

Det är egentligen det lilla partiets fördel att inte behöva inbilla sig att man måste vara precis alla till lags i varje val. Vi kan räkna med att hitta tillräckligt med stöd ( allting mer än 5 % av befolkningen) då vårt budskap når fram till väljarna. Men det förutsätter att vi hela tiden är intressanta och att vi har något att säga som är värt att lyssna till. Vår medverkan i politiken kan ha ett medvärde i beslutsfattandet om vi är rösten för humanism, för minoriteter, för jämlikhet mellan människor och för jämställdhet mellan kvinnor och män. Vi vet att ingen av oss är 6 procents människor, vi har den kunskapen i ryggmärgen. Och den insikten förpliktar att stå upp i varje situation där de stora politiska partierna tolkar jämlikheten så att den mäts i medeltal eller att ojämlikhet endast får betydelse då den berör tillräckligt många tillräckligt nära. Den förpliktar oss oberoende vi kan se att vi har något att vinna på det eller ej. För i slutändan vinner vi alltid då vi påminner om varje mäniskas betydelse. I slutändan drabbar varje orättvisa också var och en av oss. Människovärdet kan bara försvaras genom att våga ställa upp för det. I ur och skur - minst 100 år framåt.

Jag hoppas att de som nu kampanjerar om att ta över ordförandeskapet i Sfp, kunde blicka minst 100 år framåt och berätta för oss vad det är som är viktigt att bevara och vad det är som vi måste förändra i vårt land och i vår värld. Jag hoppas att vi väljer en ordförande som genom sitt engagemang kan ge oss inspiration att tillsammans kämpa och inte utmattas av de väldiga globala hoten. Det är ordföranden som kan visa att vi fortfarande upprätthåller en viktig plats i politiken och behövs i partiernas samarbete. Varje partidagsdelegat bär nu ansvar för vilket det politiska budskapet kommer att bli för Sfp. Var och en av oss har i detta val en möjlighet att se till att vårt framtidsbudskap blir värdigt vår historia.

Utrikesutskottet träffade Estlands utrikesutskott

2006-05-04T00:01:00.000-07:00

Ett av de mest givande sätten att skaffa information är att träffa kolleger från andra länder och diskutera med dem. En delegation från utrikesutskottet besökte Tallinn omedelbart efter första maj och förde diskussioner med utrikesutskottets representanter där. Vi diskuterade situationen i södra Kaukasien, Ryssland, Nato och den politiska situationen i allmänhet. Frapperande är hur perspektiven varierar och hur stort intresset för tex Kaukasien är på andra sidan Östersjön. I sig är det helt naturligt pga av våra länders olika historia och vi hade stor nytta av att få ta del av de väl informerade Esternas synpunkter.

Tallinn är en verkligt charmig stad. När man promenerar i gamla stan känner man ett litet sting av avund för att vi inte har något liknande. Jag älskar Helsingfors om somrarna, men inte skulle det skada med ett större gamla stan. Därför stöder jag faktiskt bitr. stadsdirektör Korpinen som föreslagit att man skulle flytta bort byråkratin från första våningarna från Katarinagatan och Sofiagatan tex, och sätta in cafeer, kultur och levande liv där istället.

Alltid behöver man inte resa bort för att träffa intressanta personer. Utrikesutskottet hade möjlighet att diskutera med internationella Röda Korsets chef Kellenberg om humanitära frågor och situationen på de mest utsatta ställena i världen, Darfur, Somalien och Palestina. Tidigare hade vi en chans att prata med Palestinas president Abbas, som uppriktigt beskrev den svåra situation som invånarna är utsatta för. Att skapa fred mellan Palestinierna och Israelerna är en första rangens fråga för människorna där, men också för säkerheten i hela världen. Så länge Hamas inte avstår från sin terrorism-politik är det svårt att tro på framsteg. Man får bara hoppas att regeringsansvar snabbt även innebär större insikt om ansvarsfull politik.

Sfp måste stå för öppenhet och debatt

2006-05-03T23:53:00.000-07:00

Ibland är det jobbigt i politiken. Astrid Thors skriver att jag bryter mot reglerna när jag vill diskutera alternativa skrivningar i sexköpskriminaliseringen medan hennes utskott behandlar ärendet. Jag som trodde att vi i Sfp kämpar för ett öppet debattklimat, märker att det tydligen inte alltid gäller.

Astrid har naturligtvis fel därför att det är en annan sak att diskutera politik och att avslöja det man behandlar i detalj i utskottet. Det säger sig självt att endast de som sitter i ett utskott kan avslöja eller dölja de detaljer i beredningen som finns under denna tystnadsplikt. Allmänna politiska skiljelinjer måste man alltid få diskutera. Frågan om formuleringar för en kriminalisering har dessutom varit föremål för diskussion redan långt före Astrid kom in i riksdagen, vilket hon naturligtvis kanske inte kan veta. Därför behöver man inte veta detaljer om lagutskottets behandling för att diskutera politiska bedömningar i allmänhet. Det att svenska riskdagsgruppen stöder regeringens proposition kan heller inte vara så märkligt, eftersom regeringen gav proppen enhälligt.

Riksdagsassistent sökes...

2006-04-20T06:09:00.000-07:00

Jag söker ny riksdagsassistent!

Om du är intresserad att jobba för mej i riksdagen, mejla in din CV och ansökan till eva.biaudet@eduskunta.fi

Regeringskumpaner

2006-03-30T02:14:00.000-08:00

Våra regeringskumpaner beter sig illa!
Ju fler år jag jobbat med politik ju mer irriterar det mig när politikerkolleger istället för att diskutera hur man kunde nå lösningar, spelar maktspel med enda målsättning att förnedra motparten och på såsätt visa den starkares maktposition.
I styrgruppen för kommunreformen demonstrerar statssekreterana från de stora regeringspartierna sina muskler istället för att söka gemensamma lösningar beaktande de olika infallsvinklarna vi alla har på vad en fungerande kommun är. Gemensamt är framför allt oron för att välfärden i framtiden kan hotas i de minsta kommunerna, där befolkningsunderlaget inte räcker till att finansiera eller producera servicen på samma sätt som förut. Efter månader av analyser och diskussioner klämmer herrarna plötsligt till medatt låsa sig i var sitt hörn.
Samtidigt vetvi alla andra som seriöst försöker arbeta fram modeller till reformer som beaktar särdragen i olika delar av landet, att herrarna ändå inte tänkt sluta leka med varandra, utan endast positionerar sig taktiskt. Där har tiotals andra medlemmar i styrgeuppen suttit två timmar på möte helt i onödan. Det gör mig verkligen sur, trots att jag som representant för ett litet parti enligt somliga bara borde vara taksam för att få vara med .

Regeringen behöver "Lissabon"-strategi för bättre språkkunskaper

2006-03-29T00:27:00.000-08:00

Turun Sanomat skriver att skolbarnens språkkunskaper blivit smalare. Bara en tredjedel av barnen väljer ett frivilligt A2 språk. Bara 40 % av kommunerna erbjuder ens denna möjlighet för barnen. Det är dags att bli orolig . Språk lär man sig inte på ett år. För att vi skall kunna klara oss i en internationell värld, är alla språkkunskaper guld värda.

Regeringen säger i motiveringarna till rambudgeten, att bristen på arbetskraft kommer att var en avgörande begränsning för den ekonomiska tillväxten. Det behövs alltså utländsk arbetskraft redan av egoistiska intressen. En förutsättning för att vi skall vara attraktiva är att vi finländare kan olika språk. Invandrarna skall naturligtvis lära sig finska och svenska, men behöver serviceformer på sina egna språk eller på de stora internationella språken. För att arbetskraftsefterfrågan och utbud skall mötas bättre behöver vi även skapa beredskap för människors mobilitet, rörlighet behövs regionalt men kanske alldeles särskilt för att kunna byta yrke. Bara för att man inte kanske behöver främmande språk i jobbet idag skall man inte begränsa sina möjligheter att välja bland jobben imorgon. Ändå anmälde finansminster Heinäluoma helt lugnt i finanutskottet att regeringen inte har någon plan för bättre språkkunskaper!

Satsningarna måste kanske framförallt göras på metoderna att undervisa språk, på nya undervisningsmaterial och möjligheterna att stöda språkundervisning även i andra ämnen. Det är faktiskt förfärligt att vi tillåter en situation där barnens språkundervisning tex i svenska under många år inte gett bättre resultat. Vi vet att vi har duktiga barn och lärare, var brister det?

Konferens i Oman

2006-03-29T00:05:00.000-08:00

Åker iväg till Oman imorgon bitti. Jag har blivit inbjuden att tala på konferens. World Summit on Innovation and Entrepreneurship, med temat "a better generation in the making". Jag skall delta i tre sessioner som berör "e-government", "women innovations" och "a world without borders". Konferensen organiseras i samarbete med UNDP, EcoSoc, internationella företag och inbjudna är personer från både näringsliv, förvaltning och tredje sektorn. Jag har tidigare deltagit i liknande konferenser organiserade av World Economic Forum och har varje gång blivit positivt överraskad över hur fördomsfri debatten och agendan varit. Det skall bli intressant att se hur dessa kriterier passar in här mitt i Arabvärlden. Mitt besök i Marocko tidigare i år tvingade mig att se denna del av världen mer mångdimensionellt och jag hoppas att jag skall ha tillfälle att diskutera med många kloka personer.

Det intressanta är att precis som i Marocko, finns det ett särskilt intresse för Finland uttryckligen ur kvinnosynvinkel - om jag lite förenklar. Också nu hade ledarna för Arab Womens League önskat att de skulle få träffa en delegation kvinnliga ledare från privata sektorn för att höra om Finlands social- och hälsovårdssystem. Tyvärr väcktes detta initiativ alldeles för sent den här gången. För oss här kan det vara svårt att inse varför vi skulle besvära oss för prinsessor eller andra utan demokratiska positioner, men det kanske trots allt idag är rakaste vägen till inflytande och förändring, ifall dessa i sina länder ledande kvinnor ser den samhälleliga betydelsen av jämlikhet och jämställdhet för alla kvinnor.

Maria Magdalena

2006-03-23T13:24:00.000-08:00

Varför kan det vara farligt att upptäcka hur betydande Maria Magdalena var för Jesus? Varför är det viktigt att om hon hade känslor för honom som man, så kan det åtminstone inte ha varit möjligt att Jesus skulle haft känslor till henne som kvinna.? På vilket sätt hotar det trosläror att såsom den svenska författaren Margareta Skantze lyfta fram att förtrycket av kvinnorna i den kristna kyrkan är en produkt av romarrikets manliga samhälleliga hierarkier långt efter Jesus levde. Borde det inte tvärtom vara en befriande upptäckt, som skulle hämta kyrkan närmare dagens människor, särskilt dagens kvinnor. Det är för mig obegripligt att kvinnoprästmotståndarna tillåtits diskriminera kvinnor i församlingen så här länge. Jag har svårt att inte se det som kränkande gentemot alla kvinnor eller mot mig personligen.

En tidning frågade mig vad jag väntar mig av följande finlandssvenska biskop och jag ser definitivt att det viktigaste skulle vara att leda in den finlandssvenska församlingen i modern tid, där ingen skulle behöva känna sig exkluderad eller mindre värd pga kön, sexuell läggning eller handikapp. Kyrkan har betydelse även för människors attityder i samhället och påverkar samhällsklimatet. Därför är denna debatt av intresse också för dem som inte är medlemmar i församlingen.

Jag deltog i kvinnodagarna i Kronoby där Skantzes pjäs om Maria Magdalena uppvisades. I salen fanns säkert minst 200 kvinnor och vi diskuterade våra kvinnliga ideal och förebilder. Hur kan någon man påstå för alla dessa kvinnor att det inte kan vara lämpligt att Maria Magdalena skulle ha varit en av Jesus närmaste läriungar eftersom hon var kvinna? Varför vill någon man köra ut kvinnorna från kyrkan eller tom församlingshemmet?

Igår var jag i Joensuu och firade 100 år av kvinnors fullständiga politiska rättigheter. Marianne Laxén efterlyste mer politik i jämställdhetspolitiken. Hon ansåg att vi i Finland fortfarande inte vågar säga att det handlar om makt. Kaari Utrio analyserade varför just kvinnorna i Norden lyckats uppnå så mycket mer än annanstans i världen. Hennes slutsats, liksom många andra forskares, var bl.a. att de svåra förhållandena i småböndernas liv långt ifrån byar eller andra människor, förutsatte att båda mannen och kvinnan jobbade sida vid sida för att klara sig och att känslan om ömsesidigt beroende var övergripande.

Kvinnorna i Finland har det naturligtvis bra om man jämför internationellt. Men vi har märkliga paradoxer och fortfarande många neandertalskänslor som med jämna mellanrum väller fram, såsom i debatten om Maria Magdalena. Kvinnorna är väl representerade i det politiska livet. Vi deltar mer än andra kvinnor i Norden fulltid i arbetslivet. Trots det finns det manliga domäner där vi inte ännu duger på likvärdiga vilkor, såsom höga poster i förvaltningen, näringslivets styrelser eller som präster. Kan någon på allvar tro att dessa samhällsområden kan klara sig utan kvinnorna i framtiden.

Jag kan tyvärr inte stå till förfogande i juni

2006-03-13T13:34:00.000-08:00

För länge sedan, förrän jag kunde föreställa mig att det kunde bli möjligt, lovade jag att aldrig bli parti-ordförande. Detta löfte kändes ganska onödigt men har ändå alltid symboliserat gränsen för hur mycket jag kan tillåta det politiska livet att erövra mig. Jag tror inte heller att den jag en gång avgav detta löfte åt längre skulle kräva att jag står fast vid det. Småningom lärde jag mig också att det i sista hand måste vara man själv som utstakar denna gräns. Bara man själv kan skydda sig oberoende av vilken post man har. Det finns alltid så oändligt mycket man kunde göra.

Denna omgång väljer jag att stå fast vid mitt gamla löfte.
Jag tänker inte ställa mig till förfogande då partiet väljer sin nästa ordförande i juni.
Mina barn växer så fort och jag vill nu växa med dem och finnas till hands när de behöver mig, mer än jag vet att kunde vara möjligt som ordförande, som minister. Här sätter jag gränsen nu.

Jag kan inte heller tänka mig att sätta min själ och min tid i en valkampanj bara för att bli "ett piggt inslag". Om jag skulle kandidera skulle jag göra det för att bli vald. Och valkampanjen kan ge ett bra lyft för en politisk debatt inom Sfp - bara alla kandidaterna vågar ta sig an denna uppgift. Jag är orolig för en situation där kandidaterna endast säkrar sina positioner för att inte stöta sig med någon eller att viljan att framstå som kompromisskandidat dödar visionerna. Kanske risken för detta till och med är mindre utan mig som motkandidat. Kanske de vågar mer utan utmanare.

Det här betyder inte att jag inte skulle önska se en ordentlig fajt om ordförandeskapet. Det skulle även vara fint ifall vi äntligen fick den första kvinnan - också i sfp. Det är inte mer än rättvist att hundra år av politiska rättigheter för kvinnorna även börjar ge utfall då det gäller formande av den politiska agendan. Men jag är rädd för att kampen om posten är lättare att vinna än kampen om politiken och att man därför väljer bort alltför mycket av det senare.

Man kan inte längre vinna röster i riksdagsval genom att vädja till pliktkänslan utan vi måste väcka människor emotionellt och intellektuellt. Den kommande ordföranden har en stor utmaning framför sig. I Riksdagen märker man hur konkurrenterna känner på sig att sfp befinner sig i ett vägskäl. Det är väljarna i riksdagsvalet som måste avgöra om de vill ge oss inflytande i besluten eller inte. Den politiska ledaren kan entusiasmera dem att svara ja.

Grubblerier i natten

2006-03-08T01:04:00.000-08:00

Jag ligger och grubblar om nätterna. Jag grubblar på de val jag är tvungen att göra just nu. Man väljer ju mellan olika alternativ varje dag men ibland står man inför beslut som kan förändra ens liv väldigt mycket. Och jag är ju inte ensam med konsekvenserna. Förändringar i mitt liv ger förändringar i mina fyra barns liv. Och i barnens liv är åren dyrbara.

Jag har alltid blivit uppmuntrad att delta, att säga ja till spännande förslag och att våga leva hela tiden. Kanske det därför känns svårt att slå på bromsarna, när min första reaktion på frågor om jag vill leda Sfp är: klart det! Samtidigt som det känns det bra att bli bekräftad av så många människor som jag uppskattar och respekterar är det ledsamt att kanske inte kunna ta den roll de förväntar sig av mig, att leda politiken och engagera väljarna för vår politik.

Politiken är en stor bit av mitt liv och jag har inte ångrat alla de gånger jag stått upp för det jag tror på, trots att jag samtidigt utsatt mig för kritik. Det är ju faktiskt därför jag är politiker: för att arbeta för det jag tror på - att vi behöver ärliga politiker, som vill något och som vågar kämpa för något! Vänsterns Minna Sirnö övervägde i tidningen ifall hon var tillräckligt hungrig på makten för att kandidera. Det slog mig att det kanske är just därför hon absolut borde göra det. Det är alltid bättre att de som inte är så maktgalna får mycket makt än att de får makten, som i första hand ser politiskt ledarskap som ett hopp i karriären. Därför är det viktigt att ledarskap förtjänas genom engagemang och arbete för de gemensamma frågorna. Ledarskap som duger till att modigt leda opinioner, skapa visioner och bära ansvar uppstår inte från intet eller av god karriärplanering. Före detta ledare som tror att man kan ge sin post i arv avslöjar sitt förhållande till politisk makt till en administrativ affär. Men det måste vara mycket mer än det!

Alkohopolitiken går på tomgång

2006-03-07T01:09:00.000-08:00

Regeringens alkoholpolitik är en upprepning av samma gamla låtsaspolitik. Varningsmärken på vinflaskor eller öppethållningstider påverkar sist och slutligen problembrukarna väldigt lite. Vi borde satsa ordentligt på missbrukarvården och stöda kommunernas möjligheter att bekosta långvarigare vård. På en månad får man kanske kroppen i skick men inte huvudet. En missbrukare måste utöver att han slipper det konkreta drickandet även ges tid att hinna ifatt sitt eget liv. Han (oftast men inte alltid) behöver stöd för att ta itu med alla undanstökade problem som hopat sig under årens lopp. Han behöver stöd i sin ensamhet som är ett faktum efter alla svíkna löften och brända broar. Han behöver ofta även vård mentalt oberoende om det är drickandet som är orsaken eller inte. Mänskligt sett är det oacceptabelt att bara sträcka upp händerna bara för att vården inte alltid lyckas som vi väntat oss.

I allmänhet blir vi finländare friskare hela tiden. Det här gäller andra sjukdomar än de mentala. På mentalsidan är det tvärtom en oroande utveckling med ständigt växande siffror. 47% av alla sjukpensioneringar sker pga psykiska sjukdomar! Redan fler än 100 000 finländare är arbetsoförmögna pga psykisk ohälsa. Att spara i vård blir också dyrt. En sjukpension kostar i snitt 11.700 euro i året. Ifall man efter vård och rehabilitering istället kan fortsätta på jobbet har rehabiliteringen betalat igen sig på två år.

Det råder resursbrist i psykvården, ingen vet ens hurudana köerna i öppenvården ser ut, eftersom dessa inte statistikförs. Riksdagen har under flera år öronmärkt pengar för barnens psykvård och på många håll har detta medfört en stor förbättring . Idag diskuteras kommunreformen i riksdagen. Kommunerna måste slå samman resurser för att trygga service och kunnande även till dessa allra svagaste invånargrupper.

Om ett år sitter kanske Suvi-Anne i Nokias styrelse

2006-03-02T00:52:00.000-08:00

Det skulle inte förvåna mig om Suvi-Anne Siimes efter ett år sitter i Nokias styrelse. Nokia har också tidigare visat att personer som innehaft centrala samhällsuppdrag har en enastående erfarenhet att dela med sig också i det privata näringslivet. Tänk bara på tidigare UM tjänstemannen, EU-förhandlaren, Veli Sundbäck.

Presidentens tal på installationsceremonin i riksdagen var av helt annan kaliber än talet vid Riksdagens öppning i februari. Min analys liknar mer HBL:s Björn Månssons än min kollegas, Pehr Lövs, på sin blogg. Mina öron hörde att presidenten tydligt ville markera gemenskap, att hon kan vara måttlig men samtidigt ge tydliga profileringar om större jämställdhet och större ansvar för fattigdomsproblematiken.

Hon påminde regeringen om dess löfte att öka u-landsbiståndet till 0,7% av BNP år 2010. Också riksdagen har otaliga gånger omfattat detta löfte. Sfp lovade i föregående riksdagsval arbeta för att uppnå 0,7 redan 2007! Den kampen har vi förlorat, men med allt fog kan vi nog anse att våra valprogram förpliktar våra ministrar att starkt driva målet 2010 i budgetramförhandlingarna inom kort. Ifall regeringen skulle svika här, innebär det också att EU-målen för att höja biståndet faller, eftersom dess realism bygger på givna löften från medlemsstaterna.

I stadsfullmäktige valdes igår prästen Paavo Voutilainen till direktör för socialväsendet i Helsingfors. Sfp delade sig och det ärligt sagt väldigt svårt att avgöra vilken kandidats goda sidor vägde tyngst. Den valda kan mycket dåligt svenska och trots hans positiva attityd ger det kanske inte riktigt rätt signal om de kompetenskrav vi önskar ledande tjänstemän borde ha. (Den förlorande kandidatens svenska var god plus att hans dotter går i svensk högskola!). Voutilainens goda sida var en stark humanism och engagemang för utsatta minoriteter som han visat genom sitt arbete på Diakonissan.

I diskussionen om kommande utmaningar i socialväsendet poängterades tredje sektorn och köptjänster. Väl så, men den största utmaningen kommer nog att vara att barnskyddet, hemvården och äldreomsorgen, missbrukarvården, mentalvården i samarbete med hälsovården skall utvecklas i kompetens och vara lockande för landets bästa professionella. Att bara 16 personer sökte direktörskapet är oroande.

Vardagspolitik är annat än sexköp och konstgjord befruktning

2006-02-28T01:12:00.000-08:00

Träffade två kvinnor idag som omedvetna av varandra ville tacka mig för mitt mod. De talade om att de kände stolthet för att jag vågat säga vad jag tyckte och uttalat mitt stöd för Halonen inför andra rundan i presidentvalet. Liknande reaktioner har jag fått en hel del. De negativa rektionerna har jag läst i insändarspalter, där mitt val upprört sådana som antagligen känt att just borgerligheten är det som förenar dem och som beskriver deras politiska identitet starkast. Personligen har jag svårt med sådana abstrakta symboler som indelar politiken utan att egentligen se djupare på de politiska besluten och värderingarna som styr. Jag har också funderat på varför borgerligt tänkande enligt dessa har mer innehåll än jämställdhet. Om man verkligen vill se vilket historiskt fotavtryck vårt presidentval har för vårt land eller för världen, är kvinnoaspekten säkert mer betydelsefull än någon annan enskild politisk fråga. Det har definitivt betydelse för utvecklingen globalt att det finns exempel på kvinnor på höga politiska poster.

Vardagspolitiken här i riksdagen är ju faktiskt för det mesta annat än konstgjord befruktning eller kriminalisering av sexköp. Krishanteringslagen skall pga en envis regering nu godkännas i undantagsförfarande för att den strider mot vår grundlag. Regeringens hugskott att ändra grundlagen har till all tur fått motstånd även i andra grupper än svenska riksdagsgruppen. Leve borgerligheten! (Att visa respekt för grundlagen är väl borgerligt?)

Det mest spännande just nu är kanske arbetet i utrikesutskottet och behandlingen av EU:s grundlag. Inte för att den nu skulle innehålla så radikala nyheter, utan kanske just för att vi redan nu märker hur snabbt utvecklingen går och många skrivningar känns förlegade för att verkligheten gått förbi. Det roligaste är att få ta del av kloka utlåtanden om läget just nu, såsom kommissionär Olli Rehns häromdagen. Jag (om jag varit statsminister) skulle snabbt sätta igång med ratificieringen av avtalet. Finland kunde på sin EU-ordförandeperiod visa ledarskap och ge innehåll åt den vägkarta som vi förväntar oss att Österrikarna före oss skall göra upp. Det är viktigt att börja diskutera mer om vad EU vill och skall göra än på vilket sätt besluten tas.

Flyktingarna riskerar livet om de skickas till Somalia nu

2006-02-24T00:42:00.000-08:00

Träffade Liibaan som är orolig för finska polisens planer att skicka hem Somaliska flyktingar. Han berättade att kriget mellan gerilla grupper i södra delarna av Somalia har trappats upp och hundratals människor har dött. Sverige har återtagit sitt beslut att hemskicka flyktingar efter att en av de två flyktingarna genast två dagar efter hemkomsten blivit skjuten. Finland har i internationella avtal lovat att respektera "non-refoulement- principen", dvs att inte sända en person hem eller till annat land där den har skäl att vara rädd för sitt liv eller sin hälsa. Jag blir verkligen upprörd över den brist på mänsklig medkänsla, för att inte tala om bristande respekt för bindande mänskorättsnormer, som finska myndigheter igen visar.

Ringde till Hbl för att de skall göra juttu på situationen i Somalia. Liibaan förklarar att det känns skrämmande för barnen i skolan när kamraterna ropar att far hem tillbaka. Jag måste tala med minister Rajamäki. Det är märkligt att sossarna godkänner hans politik!

2006-02-20T05:06:00.000-08:00

2006-02-20T04:57:00.000-08:00

2006-02-20T04:50:00.000-08:00

På jobbresa i Marocko - islam har många ansikten

2006-02-20T04:16:00.000-08:00

Hemkommen från Rabat i Marocko inatt smälter jag ännu mina upplevelser av de starka, modiga kvinnosakskvinnorna jag träffat. Latifa har under flera perioder suttit i fängelse under de senaste tio åren, för att ha hävdat kvinnornas rätt att besluta själv om äktenskap, skiljsmässa, körkort, pass eller rätt att uttrycka politiska åsikter. Idag har kvinnorna gjort revolution i Marocko. Idag är det accepterat att islam inte kan begränsa jämlikheten mellan kvinnor och män, att islam kan utvecklas med sin tid. Arbetet på ny grundlag med särskilda skrivningar om kvinnovåld och om jämlikhet är på god väg. Kung Muhammed V har deklarerat sitt stöd för kvinnornas arbete och plötsligt visar politikerna i olika partier grönt ljus för en ny familjelag. Allt detta får mig att känna mig lite skamsen för att jag inte förstått hur stora saker är på gång, för att jag låtit mig förblindas av mediernas fokusering på terrorism eller av islamisternas framfart, precis såsom det inte skulle finnas annat i denna del av världen.